Hon satt längst bak i klassrummet.Hennes hår luktade alltid gräs.Jag kunde inte säga någonting,fick bara kritdamm på händerna.När hon gick förbi började det blåsa,och sidorna i min bok vände sig själva.
Vi höll aldrig varandra i handen.Vi delade aldrig samma paraply.Ändå minns jag fortfarandedet fina luddet vid hennes nacke.När regndroppar slog mot klassrumsfönstretsåg jag bara på henne.
En dag bytte hon skola.När jag hörde det gick jag ut på skolgården.Hopkrupen bakom fotbollsmålettog jag upp en karamell ur fickan.Det var den hon en gångi hemlighet hade lagt på min bänk.
Ansiktet är suddigt nu.Men sötman finns ännu kvar på tungan.Jag skriver ett brev till henne:Vet du vilken smak den där karamellen hade?Jag kommer aldrig att skicka brevet,men mottagaren vet nog ändå.