Mormors eller farmors onggikruka står ännu på gården.Locket är lite sprucket och mossan har vuxit fast.Det finns ingenting inuti:ingen doenjang, ingen gochujang, ingenting.Ändå stiger en djup gammal doftnär jag öppnar locket.
Varje morgon skötte hon krukorna.Hon torkade dem noggrant med en vit näsduk.Jag satt på huk bredvidoch såg på hennes skrynkliga händer.Hon log utan ett ordoch stänkte lite krukvatten i mitt hår.
Den dag hon dogfick krukan ännu en spricka.Utan att någon såg det följde jag sprickanmed fingret.Kanske var detden sista hälsningen jag gav henne.
Nu känns det, varje gång jag öppnar krukan,som om jag sitter i hennes kök.Jag lägger brevet i krukan.Hon kan nog inte läsa det.Ändå ska jag varje vårköpa ett nytt lock.